en vanlig blogg om ett vanligt liv

Sitter här och väntar på at tjag ska träffa rektor Åke. Inget jag ser framemot alls och något som ligger och gnager i magen. Usch och fy.

Vad ska jag säga till honom? Efter att jag fullständigt skrivit ner  hela mig i ett mejl till  honom? Nej usch. 

Jag vet inte vad jag hoppas på och jag vågar inte hoppas alls. Det är lika bra. Hopplöst.


Det sägs att det sista som lämnar en människa är hoppet. JAg kulle säga att hoppet har övergett mig redan. Betyder det att jag är död? 

Haha nej det hoppas jag inte. Hoppas. Hoppet finns nog där trots allt. även om jag inte vågar erkänna det.