Try your best
Så sitter man här vid en dator. Taklampan är tänd. I vanliga fall sitter jag alltid i mörkret. Jag och min dator. Men nej det här är inte min dator. Den tillhör min farmor. Jag är hemma hos henne nu. Sitter och kommer på mig själv att det står att senaste inlägget skrevs för mer än två veckor sen.
Malta var fint. I början var jag lite stressad och ville hem. Men inte sen. Det var fint. Tillbringa tid med min familj. Äta ute varje dag. Bada, snorkla, sola.
Alla dagar går för fort. Maltaveckans alla tio. Den enda dagen med kusin fanny gick för snabbt. Vi ses nästan aldrig och bara en dag den här gången. Men dagen var fin och det är det som räknas.
Snart åker jag hem även härifrån. Det känns lite tråkigt samtidigt som jag är i behov av allt som är hemma. Sängen, mitt rum, toaletten, duschen, köket, tv:n. Det känns som jag aldrig varit hemma. Två veckor sen är det. Inte så mycket när man tänker efter.
Snart börjar det sista skolåret och ångesten för det är inte lika stor längre. Det finns ett liv efter studenten också. Men vad? vilket liv? mitt liv, men hur?
Kanske hamnar jag som många andra i landet på andra sidan atlanten, kanske hamnar jag i kassan på ica, eller lidl eller coop. Annars kanske jag bara väljer att studera. Fortsätta med studierna helt enkelt. Direkt. Pang på. Fortsätt bara.
Det blir nog bra i alla fall. Det är det jag får intala mig själv lite. När jag är rädd för att altt bara ska faila när jag inte har något jag måste göra. Något som håller mig och alla mina vänner kvar på en och samma plats. Det är det jag är rädd för. Kanske det enda som jag faktiskt känner mig orolig för. För vad väntar när vi alla slutar vifta med studentmössan. Springer åt varsit håll, lovar återträff och fika men sen nej. Det händer inget.
Blir det så?
Det viktigaste är att jag är säker på att många av mina vänner kommer stå kvar.
Och det räknas.
Malta var fint. I början var jag lite stressad och ville hem. Men inte sen. Det var fint. Tillbringa tid med min familj. Äta ute varje dag. Bada, snorkla, sola.
Alla dagar går för fort. Maltaveckans alla tio. Den enda dagen med kusin fanny gick för snabbt. Vi ses nästan aldrig och bara en dag den här gången. Men dagen var fin och det är det som räknas.
Snart åker jag hem även härifrån. Det känns lite tråkigt samtidigt som jag är i behov av allt som är hemma. Sängen, mitt rum, toaletten, duschen, köket, tv:n. Det känns som jag aldrig varit hemma. Två veckor sen är det. Inte så mycket när man tänker efter.
Snart börjar det sista skolåret och ångesten för det är inte lika stor längre. Det finns ett liv efter studenten också. Men vad? vilket liv? mitt liv, men hur?
Kanske hamnar jag som många andra i landet på andra sidan atlanten, kanske hamnar jag i kassan på ica, eller lidl eller coop. Annars kanske jag bara väljer att studera. Fortsätta med studierna helt enkelt. Direkt. Pang på. Fortsätt bara.
Det blir nog bra i alla fall. Det är det jag får intala mig själv lite. När jag är rädd för att altt bara ska faila när jag inte har något jag måste göra. Något som håller mig och alla mina vänner kvar på en och samma plats. Det är det jag är rädd för. Kanske det enda som jag faktiskt känner mig orolig för. För vad väntar när vi alla slutar vifta med studentmössan. Springer åt varsit håll, lovar återträff och fika men sen nej. Det händer inget.
Blir det så?
Det viktigaste är att jag är säker på att många av mina vänner kommer stå kvar.
Och det räknas.
Kommentarer
Trackback
