en vanlig blogg om ett vanligt liv

Som vanligt är jag inne på tok för mycket på facebook. Och så råkade jag se en grupp som passar mig helt perfekt. Vi som måste bokstavera vårat efternamn.

Jag vet inte hur jag mång gånger jag har tvingats till det. Bokstaverat sägt om när folk har utalat fel. När jag var liten tyckte jag att det var asjobbigt. Nu tycker jag att det är bara lite jobbigt. Det beror på. Känner man folket går det ju bra. Ett tag kallades jag för schuitema ibland. I ettan. Det var udda.

I alla fall så står man där typ hela tiden och ska bokstavera.

-  SCHUITEMA

- Vad sa du?

- S-C-H-U-I-T-E-M-A

-....

- Ska jag kolla om det blev rätt?

- Hm

- Nä du stavade fel.

Typ så blir det varenda gång. Och då är vi inne på stavningen. Det som är riktigt lömskt är ju utalet.

tänk såhär sju (som man säger i normala sverige) alltså ske-ljud med schvung

lägg lite mer ö i u:t på sju sen lägger du till sju-jtema och du är hemma. Och klägg inte på ett sånt där förbannat n på slutet för det är det värsta jag vet.

- Hanna Schuiteman...blev det rätt nu?

-  Nej för fan... det blev det inte...men skit samma. Nästa i alla fall.

- Men säg du då

- SchuitemA (sju-jtemAAAAA)

- SchuitemaNNNNNN

 Glöm N:t det finns inte. Okej. Bort putsväck. Schas.

Så där är er historia. Eller min historia till er.

 Nu ska jag rabbla alfabetet baklänges. Det är alltid skoj.

puss